Intervju med Amanda Carlsson från ”Ätstört”

Amanda Carlsson är en av de medverkande i Ätstört. En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt som ETC ger ut i samband med Bok- och biblioteksmässan nästa vecka. Du kommer även medverka under mässan och läsa ur ditt bidrag. Berätta om din antologitext!

– Min text handlar om hur bilden av ätstörningar och den ätstörda ser ut i Sverige och vilka problem som följer när man förenklar förståelser av ätstörningar till smalhetsideal eller individuell sjukdom. I min text vill jag undersöka vad som händer om vi lyfter ut ”den ätstörda” ur sjukdomsbubblan och istället ger henne rollen som subjekt i den verkliga världen – en värld full av strukturer, livsvillkor och föreställningar kring kön, femininitet och sjukdom etc. Kanske är de ätstörda handlingarna inte så ”störda” i alla fall?

Texten bygger på min c-uppsats i genusvetenskap ”De störda. En feministisk och diskursanalytisk diskussion av fenomenet ätstörningar” från 2002. I uppsatsen undersökte jag hur det talas om ätstörningar i Sverige, eller rättare sagt i de rapporter som Folkhälsoinstitutet skrev under 90-talet i samband med att de fått i uppdrag av regeringen att utreda vad som orsakar ätstörningar och hur man skulle arbeta för att förebygga problemet. Uppdraget resulterade i flera rapporter vilka jag tycker är kännetecknande för den offentliga bild av ätstörningar som finns i Sverige – en medicinsk syn på ätstörningar som en individuell sjukdom som ska botas av experter och den ätstörda som en ung tjej med en problematisk kropp. Denna bild av ätstörningar är problematisk på flera sätt bland annat för att konstruktionen av ätstörningar som en individuell sjukdom och konstruktionen av den ätstörda – som den unga tjejen – både utestänger många och står i vägen för att vi ska förstå människors erfarenheter kring mat och kropp. Den hindrar också en förståelse av de ätstörda handlingarna när dessa tolkas i termer av individuell sjukdom bortanför den verklighet de faktiskt sker i. Den förenklade konstruktionen skymmer dessutom möjligheten till andra tolkningar eller förståelser av ätstörningar, till exempel att de lika gärna skulle kunna vara en reaktion mot andra former av förtryck eller diskriminering.

Bakgrunden till att jag skrev uppsatsen, då 2002, var att jag helt enkelt inte förstod mig på ätstörningar, varken min egen eller andras. De förenklade förklaringarna om skönhetsideal funkade liksom inte och jag ville försöka förstå detta konstiga. För mig kändes det absurt att inte prata om kön, kropp och makt när man pratade om ätstörningar, ännu mer eftersom ätstörningar endast sågs som ett problem för unga tjejer under den här tiden. Samtidigt talades det inte om ätstörningar inom feminismen, i alla fall inte där jag befann mig. På något sätt kändes det som om alla redan ansåg sig veta allt om ätstörningar och att det inte behövde problematiseras direkt. Ändå var det ju faktiskt ingen som verkligen skrev om ätstörningar utifrån ett mer feministiskt eller genusvetenskapligt perspektiv. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite pinsamt och på något sätt pubertalt att skriva min c-uppsats i genusvetenskap om just detta. Det var som att jag inte var någon riktig feminist utan någon som inte förstod KÖNSMAKTSORDNINGEN och tänkte på skönhetsideal och reklam när jag tänkte på frågor om genus… Min känsla är att det är delvis samma idag, att ätstörningar på något sätt är både lite ofint, skämmigt och liksom inte teoretiserbart. Samtidigt så tror jag att det också hänger ihop med att ätstörningar kopplas ihop med unga tjejer och vad det gäller unga tjejer så verkar det finnas en generell tendens att tala om dom som en speciell sort, med speciella behov, som lever i en egen bubbla utanför Verkligheten och dit når ingen maktanalys någonsin. Det är verkligen på tiden att vi fått ett fält för Flickforskning…

Under arbetet med uppsatsen hittade jag i alla fall en del feministisk forskning kring ätstörningar, dock ganska begränsad och ingen svensk, men det ställdes i alla fall andra frågor. Ätstörningarna placerades också i ett sammanhang där de beskrevs i termer av något logiskt, som ett svar eller som en strategi mot en social situation. Man såg ätstörningar som berättande något om vår kultur och dagens konstruktioner av femininitet. Kritiken var också stark mot att ätstörningar förstås och förklaras i en individualistisk, medicinsk och psykiatrisk diskurs, utanför en samhällelig kontext och utan att sätta ett problematiskt förhållande till mat i ett kulturellt och historiskt sammanhang av bantning och kroppskontroll.

I din text, SJUK I HUVET ELLER KANSKE INTE ÄNDÅ…, så skriver du om att den ätstörda personen i förståelsen av ätstörningar, distanseras från det samhälle som (framför allt) hon lever i och in i vad du kallar ”Sjukdomslandet”. Vill du berätta mer om det.

– Det jag menar är att ätstörda personer alltid måste placeras någon annanstans – det är som att de ätstörda handlingarna och den ätstörda personen helt enkelt inte får finnas mitt ibland oss för då måste vi erkänna att ätstörningar är en del av vår kultur. För samtidigt som vi alla på något sätt är den ätstörda, är ingen den ätstörda. Eller så här: ätstörningar är ju en del av vår vardag, vi kontrollerar våra kroppar konstant på olika sätt genom exempelvis mat, träning etc. Samtidigt så finns den en gräns för hur ätstörd man får vara, lite lagom bantande och smal är ju bara bra och premieras i skönhets- och hälsoidealen, men STÖRD ska man ju inte vara och inte FÖR smal eller fet. Gränsen mellan lagom störd och för störd är väldigt hårfin men samtidigt ses lagom störd som FRISK och för störd som SJUK.

Det jag vill säga är att man genom att enbart tala om ätstörningar som en individuell sjukdom gör att både förståelsen av ätstörningar och den ätstörda personen placeras utanför sin samhälleliga kontext och avskilda från den verklighet eller kultur vi lever i. Tankar på strukturer och livsvillkor, hur utbredd bantning är eller att de flesta idag är missnöjda med sina kroppar, blir irrelevant eller på sin höjd något individen inte klarar att hantera. Att enbart se ätstörningar som en individuell sjukdom utifrån ett medicinskt eller psykologiskt perspektiv gör därför att den ätstörda stängs in i sjukdomslandet. Och väl därinne blir läkarna och psykologerna experter medan den ätstördas handlingar och tankar blir ett uttryck för en galen, sjuk, missuppfattande med felaktig verklighetsuppfattning.

Vad blir konsekvenserna av att den ätstörda personen inte förstås i en samhällelig kontext?

– På individnivå blir en konsekvens att det blir omöjligt att koppla ihop den verkliga ätstörda personen, dennes liv och erfarenheter, ja hela personens livssituation, med att personen har ett problematiskt förhållande till mat. Det blir som att personen finns i en liten bubbla där normer kring kroppar och kön inte existerar och är helt irrelevant. De ätstörda tankarna och handlingarna blir obegripliga och galna. För personen blir det svårt att förstå sig själv och sina reaktioner när dessa ska tolkas bortanför den livssituation den blivit ”störd” i, och ännu svårare att komma tillbaka till den ”verklighet” som man blivit sjuk i om den inte ens har ifrågasatts.

En annan konsekvens som blir när personen är liksom störd i smyg, bortanför och utanför den värld vi andra lever i, så behöver inte heller den världen förklaras eller ifrågasättas. På det sättet återskapas de ätstörda som sjuka individer medan den värld där vi blir ”sjuka” i står kvar oförändrad och FRISK.

Nu har det gått några år sedan du gjorde din studie. Vet du vad som hänt sedan dess? Har du några tankar kring detta?

– Egentligen inte, i alla fall inte i vetenskaplig bemärkelse. Min allmänna känsla är att ätstörningar försvunnit ännu längre in i diagnosernas allt större värld. Det är mycket mer prat om sjukdom än smalhetsideal nu i alla fall. Jag tror också att det blivit en ökad individualisering, precis som det skett en ökad individualisering kring hälsa och ansvar i övrigt. Överhuvudtaget så verkar det som att fler och fler känslor och reaktioner både förstås och anses behöva hanteras av experter i en terapeutisk/psykiatrisk diskurs nu för tiden.

En annan sak jag tänker på är att vi bör fråga oss varför vi är sjuka på vissa sätt just nu. Det är också viktigt att vara vaksam på att det framförallt verkar finnas en tendens att sjukförklara unga tjejers beteenden. För när det skrivs om tjejer är det sällan tjejers livsvillkor som fokuseras, utan i stället så handlar det om att tjejer är offer eller problem på olika sätt, vilket förklaras med att de är tjejer. När jag för några år sedan arbetade med min magisteruppsats i sociologi, som handlar om hur det skrivs om unga tjejers psykiska ohälsa i media (GP, Svd, Aftonbladet, september 2003-2005), så blev det synligt att det också i tidningarna fanns en specifik diskurs kring att unga tjejer mår psykisk dåligt. Men varför förstås tjejers problem inom en medicinsk diskurs när killars problem istället ses som sociala? Och varför får flicksjuklighet så mycket uppmärksamhet? Kanske bör vi prata om en sjuklighetsdiskurs kring unga tjejer?

Vill du lyssna på Amanda Carlsson och flera andra av de medverkande från antologin, så hittar du oss i ETC:s monter. Du hittar vårt monterprogram här. Under mässan är vi ungefär tio personer från bokprojektet som finns på plats och gärna pratar om både boken och frågorna. Kom gärna och besök oss och bläddra i boken, eller beställ den från förlaget. Längre fram kommer den även att i sin helhet kunna laddas ner från bokens hemsida; kroppochatande.se.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 89 andra följare

%d bloggare gillar detta: