Tal från Heterohatets dag

Heterohatets dag arrangerades i Göteborg i helgen. I samband med firandet höll Pim Mariannesdotter det här talet.

Kära kamrater och mötesdeltagare!

All kärlek är bra kärlek!

Hat föder bara hat!

All you need is love!

Näthatet tvingar Marcus Birro att sluta blogga!

Detta är bara en liten del av den uppsjö av plattityder som dagligen väller över oss och präntar in en falsk dikotomi mellan det onda hatet och den goda kärleken. I kritik av det här fenomenet är det lockande att lyfta fram alternativa perspektiv på hat och kärlek, som det självdestruktiva i att bemöta alla med kärlek, även de som trampar på dig, eller allt det positiva som har åstadkommits av människor drivna av hat.
Men det finns ett djupare problem med denna polarisering av våra känsloliv. Problemet är själva lokaliseringen av samhällets väl och ve till det emotionella och därmed det individuella planet. Detta är ingen tillfällighet utan ett steg i linje med den pågående avpolitiseringen och avideologiseringen av det offentliga samtalet.
Tanken att bara använda sig av kärlek i sin politiska kamp må ses som en del i 60- och 70-talets hippievänsters ytliga hopplock av östasiatisk filosofi men idag har det här tankegodset lyfts in av det realliberala komplexet för att fylla tomrummet som lämnats i den offentliga debatten efter den totala kollapsen av den socialistiska ideologin. Förr hade vi en kamp mellan öst och väst, mellan kommunism och kapitalism. Idag står kampen mellan de extrema och de förnuftiga, mellan de som hatar och de som undrar varför alla inte bara kan hålla hand och vara överens.

Heterohatets dag har genom åren fått kritik för sitt fokus på hat. En del av den här kritiken har varit värd att ta på allvar och har lett till meningsfulla diskussioner medan andra delar bara lett till förvirrade ledarsidor i Svenska Dagbladet.
En tanke som dykt upp flera gånger i kritiken är att icke-heterosexuella borde vara extra försiktiga med hat eftersom de har erfarenhet av att drabbas av hat. Den här kritiken tydliggör den centrala roll som hat-kärlek-dikotomin fått som förklaringsmodell i kampen för HBT-rättigheter, en kamp som fått ett rejält uppsving efter östblockets fall. Förtryck av icke-heterosexuella förklaras idag företrädesvis av hat och fördomar, högst individuella egenskaper, inte av ideologi. Tänk vad mycket hat samhället måste gått och burit på under alla dessa århundraden av repressioner.
Allra tydligast kanske hat-förklaringsmodellen kommer fram i hatbrottslagen. Den innebär straffskärpning om:

”ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet”

Själva lagen är väl inte så mycket att säga om men namnet kräver en funderare. Definitionen av hatbrott gör ingen skillnad på om hat var inblandat eller inte. Det är lika mycket hatbrott om du utför dådet i beräknad kallblodighet som i hatisk vrede.
Det är mycket möjligt att många av dessa brott begås i hatisk sinnesstämning men det är svårt att sia om. Det som däremot kan sägas med säkerhet är att det inte är någon tillfällighet vilka som drabbas och att det inte finns någon naturlag som säger att hat slår hårdast mot icke-pursvenska och icke-heterosexuella. Detta förklaras av ideologi, inte av känsloflum. Av ideologier som säger att samhället är till för vissa medan andra ska veta sin plats och hålla sig undan.

Därmed uppmanar jag er alla att stå upp för en kamp mellan ideologier och i den kampen använder vi oss av de känslor vi för tillfället har till buds.

Intervju med Olov Kriström från Göteborgs Queerinstitut

Sedan förra veckan tar röster plats i media som kritiserar Göteborgs universitet och genusvetenskapen vid Institutionen för kulturvetenskaper för det seminarium som man arrangerade tillsammans med aktivistgruppen Göteborgs Queerinstitut. I princip alla röster som tagit plats i medierna har citerat formuleringar på gruppens hemsida, frågan om våld har återkommit hos de flesta.

Olov Kriström från gruppen som också var en av de som arrangerade seminariet har ställt upp på en intervju. Först en bakgrund till vad som hänt: För några år sedan upptäckte Göteborgs Queerinstitut och personer verksamma på genusvetenskapen vid Göteborgs universitet ett gemensamt intresse för samma kunskapsfält – queer och antikapitalism. Personer verksamma inom akademin skapade tillsammans med personer aktiva i sociala rörelser ett gemensamt rum för diskussioner. Allt från Karl Marx till nyare texter inom fältet såsom Kevin Floyd, Alexandra Chasin, Petrus Liu och Rosemary Hennessy, lästes och diskuterades. Till vissa seminarium bjöds talare in och som flest lockade träffarna runt 70 personer – studenter, forskare, människor aktiva i sociala rörelser och andra.

I ett svenskt sammanhang är området begränsat, både inom akademin och i sociala rörelsers arbete. Flera som deltog åkte förra sommaren till den forskningskonferens som arrangerades i Berlin kring temat begär och kapitalism.

Göteborgsseminariet inspirerade på olika sätt. I Umeå fick det en efterföljare där några startade läsegruppsträffar kring samma litteratur. Även i Stockholm arrangerades ett seminarium som samlade doktorander och aktivister. Fria Tidningar skrev också om träffarna.

Tack för att du tar dig tid för en intervju. Innan vi går in på det som händer just nu skulle jag gärna tala lite om det seminarium som just nu står i fokus. Vad är dina erfarenheter av dessa träffar? Fick seminariet någon betydelse, om så vilken då?

- Det är alltid svårt att veta vad saker betyder tycker jag. Uppenbarligen tillmäts det en väldig betydelse av somliga, som om det handlade om någon sorts mäktig konspiration som skulle ha planlagts. Vilket – tyvärr – inte var fallet.

Jag hoppas att många av dem som var med lärde sig saker, eller fick möjlighet att tänka på nya sätt kring sånt som de redan funderade på. Själv tyckte jag till exempel mycket om hur texten av Miranda Joseph (”Against the romance of the community”) fick mig att vrida några extra varv på det här med ”community” och vad poängen med det ska vara.

En annan aspekt, som ju också var tanken bakom hela projektet, är detta med allianser, att det finns viktiga saker att lära sig grupper emellan, som mellan akademiker och aktivister. Nu tror jag inte att man ska vara alltför kategorisk när man pratar om ”akademi” och ”aktivism” – det finns så klart ingen apolitisk teori och ingen politisk rörelse som inte använder och utvecklar teorier. Jag tycker det är viktigt att sådana överlappningar och korsningar stärks. Tyvärr görs det väl ofta åtskillnader i praktiken, när man rör sig i åtskilda rum eller använder olika språk. Och det finns alltid problematiska element av status, där det akademiska vill förknippas med anseende, en viss tradition och seriositet medan aktivister kanske gärna ser sig som oppositionella, oberoende och praktiskt inriktade. Det handlar inte om någon sorts attityd, utan också om faktisk resursfördelning: i just det här fallet hade jag till exempel hemskt gärna sett att seminarierna hade hållits i lokaler disponerade av Queerinstitutet eller en vidare social rörelse. Men sådana lokaler dräller det ju inte direkt av i den sorts ekonomiska system vi dras med för tillfället.

Kanske är det kring sådana frågor, om resurser och status, som de intressantaste lärdomarna går att dra. Hur kan vi skapa platser för fler möten och hur ser vi till att de mötena blir så fruktsamma som möjligt? Och hur går det att mötas utan att kompromissa med sådant som är viktigt för en, vare sig det handlar om radikalitet eller statsfinansiering? Jag har inte några definitiva svar, utan tänker att alla får försöka komma vidare med frågorna.

Hur ser du på vad som hänt senaste veckan?

- Uppriktigt sagt tycker jag att det är trams. Oinsatta personer som försöker göra oinspirerade poänger för att driva en ointressant politik. Egentligen är nog det allt som behöver sägas. Men det kan också vara värt att se den här kampanjen i en större kontext. Även om det kan vara omskakande för dem som blir direkt involverade tänker jag att det kan vara en sorts tröst, om än en tragisk sådan, att tänka på att sånt här händer hela tiden. Det pågår en ständig press högerifrån att minska utrymmet för att kunna vara radikalt solidariskt samhällskritisk. Och det är spännande att det så ofta handlar om ord – ”kommunist”, ”män är djur”, ”heterohat”. Om jag försöker vara lite positiv tänker jag att det på ett plan handlar om högerns oförmåga att hantera grundläggande samhälleliga konflikter. Då det inte finns någon reell vision att ställa mot jämlikhet, rättvisa och faktisk demokrati måste de börja tjafsa om symboler istället: ”frihet” är bra och ”hat” är dåligt, men det frågas aldrig efter vad frihet eller hat betyder och på vilka villkor de verkar i samhället. Tyvärr fungerar också den strategin alltför ofta, vilket väl i sin tur säger något om vänsterns politiska svaghet, där man hellre är mån om att framstå som acceptabel och svarar på det missrepresenterande tilltalet än fortsätter driva sin egen agenda. Men det går aldrig att ta avstånd nog för att göra högern nöjd, med mindre än att själv bli höger.

Det är också viktigt att förstå det som en konfliktsituation. Mansbloggare och liberaler vill ha en annan värld än queera antikapitalister, och det är bara i de förstnämndas fantasier som den konflikten går att lösa med en saklig debatt. Det handlar om hur man förverkligar det man vill och om makt.

Jag ser det inte heller som att det egentligen har varit Göteborgs Queerinstitut som har varit målet för hetsen, utan snarare har vi använts för att genom mer eller mindre fria associationer attackera genusvetenskapen vid Göteborgs universitet i synnerhet och queer feminism i allmänhet. Därför är det också viktigt med en motstrategi som inte bara går ut på att rädda sig själv, utan snarare knyta nya och starkare band mellan olika aktörer inom det bredare fältet av feminism.

Beskriv er politiska analys och verksamhet.

- Göteborgs Queerinstitut samlas kring en ganska enkel och öppen plattform: vi vill störta heterosamhället i gruset och bygga en ny värld där jämlikhet råder. Om jag ska precisera det så blir det så klart mina egna perspektiv som talar, och jag tycker att det är viktigt att behålla Institutet som en plats där många olika röster får höras, så jag vill ogärna säga för mycket som kan tolkas som ett program.

Att våra målsättningar är så pass vaga hoppas jag i alla fall beror på att vi framförallt är en agerande kraft, vi gör saker och det är genom detta vi definieras. Och dessutom blir det möjligt med en viktig dynamik kring det agerandet, där vi inte fastnar i paragrafpolitik utan tillsammans – och i konflikt med varandra – skapar praktik och analys som får vara bestämd av vad vi vill där och då.

Den dynamiken, där saker inte är en gång för alla givna, tycker jag speglas i mycket av vår retorik, som ju använder sig mycket av ironisk drift som ett sätt att just inte fastna i ett antingen eller. Allt ståhej den sista tiden visar nog att det inte är en särskilt enkel strategi, då även många av dem som jag ser som självklara kamrater och allierade har efterlyst mer av tydliga budskap och lättbegriplighet. Och det är möjligt att det kan behövas lite mer pedagogik. Men det kan också vara på sin plats att påminna om Gayatri Chakravorty Spivaks svar till dem som hävdat att hennes texter är för märkliga och svåra för att fungera praktiskt frigörande: ”I laugh, and say okay. I will give you, just for your sake, a monosyllabic sentence, and you’ll see that you can’t rest with it. My monosyllabic sentence is: We know plain prose cheats”. Ett sådant svar är också en uppmaning till alla att ta större ansvar för de tolkningar de själva gör av texter, bilder eller prat. Och samtidigt vill jag faktiskt påstå att folk får arbeta lite på sin humor. Eller i vart fall låta bli att förstöra andras nöje. But that’s just me.

Vår verksamhet har på sistone handlat rätt mycket om interventioner i den så kallade hbt-rörelsen, där vi kritiserat en tendens som går ut på att särskilja sexualitet från en massa andra maktordningar, en tendens som grundar för en lam liberalism vars högsta önskan är att bli integrerad i världen så som den ser ut. Mot detta har vi försökt skapa en rörelse som strävar efter såväl en radikaliserad förståelse av kön och begär som vidgade konfliktytor gentemot rasism, kapitalism och normalitet. Det har vi gjort bland annat genom att arrangera Q-festivalen tillsammans med andra som delar samma förhoppning om nya allianser.

Hur ser du på sättet som ni presenteras på i medierna? Mycket handlar om våld, vad är symboliskt våld i ord och bilder, som politisk strategi? Vad har ni för våldsförståelse?

- På sätt och vis tycker jag att faktiskt att vi har blivit ganska riktigt beskrivna. DN citerar ju i princip bara från olika texter vi själva skrivit (och utgår sen från att t. ex.”brutala konfrontationsmetoder” och ”galna vänsterextremister” är något som bör tolkas negativt – men i sak är det ju korrekt) och då SVT:s Västnytt kallar oss ”extremfeminister” är väl också det en rimlig term, som nog går att arbeta vidare med. Utöver några sakfel (som att Livets ord skulle ha konfronterats under Heterohatets Dag förra året – det var under ”Regnbågspromenaden” vid HBT-festivalen – eller att vi skulle ha hyrt lokaler av universitetet) är nog det knepigaste just detta med våld, som då GP kallar oss ”våldshyllande”. Problemet här tycker jag inte är så mycket våldet som hyllandet, att det framställs som att vi inte förmår förhålla oss kritiskt till våld som arbetsmetod. Ofta blir det just de politiska rörelser som faktiskt reflekterar mest över våld – eget och andras – som beskylls för att ha en enkelspårig våldsförståelse. Nu pratar jag om rörelser bortom Queerinstitutet, som antifascism eller de svartas befrielserörelser i USA.

Att vara utsatt för andras våld är givetvis ingenting som ger en själv mer rätt att bruka våld mot andra, men jag tror att det kan få en att bättre förstå att våld inte är något absolut främmande som finns någon annanstans och som jag lätt kan distansera mig ifrån, ta avstånd och därmed inte egentligen behöva ansvara för. Sådana avståndstagandet blir ofta också paradoxalt våldsskapande, då de som säger sig vara mot våld inte ser de våldsamma effekter som kommer av deras egen politik eller praktik. Att polisen och militären tycker sig kunna ställa upp på Stockholm Prides icke-våldspolicy är ett nästan pinsamt tydligt exempel på en sådan falsk retorik.

För att återvända till Queerinstitutet så vill jag poängtera att det inte finns något internt konsensus kring vad våld innebär eller hur vi bäst förhåller oss till det. Men om jag ska tala för mig själv kan symboliskt våld (förstått som symbolik eller retorik som anspelar på våld) vara många olika saker: ett sätt att rucka på respekten för den givna makten, en kod som vill signalera radikalitet, ett terapeutiskt grepp för att hantera frustration och ilska eller en absurdistisk humor. Om jag faktiskt ska kännas vid någon relevant kritik skulle det väl snarast handla om att det kan bli lite frasradikalt med sådana strategier, men då får man också tänka på att det symboliska våldet bara är en metod bland många, och att det nog kan vara motsvarande fraspacifistiskt att ständigt haka upp sig på att kritisera det.

Det har också diskuterats kring det symboliska våldet som en mental möjliggörare för konkret våld, med terrorn i Norge som utgångspunkt. Tanken är att hatprat skapar ett klimat där vissa börjar se även verkligt våld som acceptabelt. Här tror jag dels att det är viktigt att se på vad som finns omkring det som ses som våldssymbolik, ifall den används ”rå”, eller om det finns element som bryter av, skapar distans och mångtydighet. Att t. ex. använda ett citat om de ”vansinnesdåd” Institutet säger sig arbeta med som bevis för någon sorts fallenhet för terror, när det bara några ord tidigare står att vi använder ”glädjefulla, livsbejakande metoder som främjar kreativitet och njutning” är faktiskt rätt korkat. Dels tänker jag vidare på hur man ser på språkets funktion i ”verkligheten” och vad det är ord gör. En del hävdar nu att queerrörelsen borde ha ett särskilt ansvar för hatprat, eftersom det sägs att det är queerteorin som ”kommit på” att verkligheten skapas av språket, och därmed borde verka för ett fridfullt språk som skapar en fridfull verklighet. Trots att det ju är populärt att påstå att det inte ska fastslås några queerteoretiska sanningar vill jag nog hävda att ett sånt resonemang är en felläsning. Vad som är centralt – om vi ser till åtminstone Judith Butlers teorier – är att vi förvisso blir till genom talakter, men dessa måste ständigt återupprepas och vad som blir möjligt att återupprepa är inte något vi som enskilda individer har kontroll över. Det är alltså varken våra intentioner eller vad orden ”egentligen” betyder som avgör vilken sorts verklighet som kommer ur dem, utan de sätt som orden fås att cirkulera och fungera, eller inte, i sociala relationer. I en situation helt utan heterofobiska hatbrott (vilket är dagens Sverige, om vi får tro Brottsförebyggande rådets statistik) är det något annat att säga heterohat än att säga homohat. Visst innebär den analysen också att vi aldrig kan svära oss fria genom att säga ”Det var inte så vi menade”, men jag vill hävda att det finns ett ansvarstagande även i att fortsätta använda ord som stöter och skaver. Genom att göra det gör man motstånd mot föreställningen att ens språk slutgiltigt betyder något som andra (eller en själv) har bestämt, utan det kan få fortsätta att brytas i nya betydelser.

Det är mycket som faller bort i vinklingarna i media. Vad tänker du om det?

- Jag tänker att det är vad man kan förvänta sig. Ingen av dem som skriver har ju ett egentligt intresse för Queerinstitutet som utgångspunkt – bloggarna vill skapa skandal och medierna vill producera en nyhet. Att det har förts samtal om marxistisk queerteori är ju egentligen vare sig skandalöst eller särskilt nytt. Vad jag tycker är fascinerande är att det faktiskt har citerats rätt utförligt även kring sånt som jag har mycket svårt att se det uppseendeväckande i, som de ”glädjefulla, livsbejakande metoderna” jag nämnde tidigare. Det är som om den upprördhet som drivit copy-pasteandet förväntas magiskt överföra en viss blindhet till alla som läser. Och nog är det många som redan har en motsvarande upprördhet i beredskap när de läser, men på något sätt vill jag ändå tro att människor ska kunna se vad som faktiskt står. Men det är väl ett lite sorgligt bevis på språkets kontingens – vad en text säger bestäms i själva läsandet.

Vad säger det inträffade om den tid vi lever i?

- Att det är väldigt lätt att på lösa grunder attackera feminismen. Att det är så lätt har säkert att göra med en mer allvarlig maktförskjutning från solidaritet och samhällskritik till egennytta och liberalism. Tyvärr tror jag att den förskjutningen underlättas även av ansatser som på ett tämligen naivt sätt pratar om tolerans, där lösningen på samhällsproblem blir att vi alla ska lära oss komma överens. Med en sådan retorik blir den som vill ha mindre orättvisor till en lika störande figur som den som vill ha mer, och den rådande ordningen tillåts fortskrida som en sorts neutralitet.

Men det som är verkligt intressant är inte vad som har hänt utan vilka effekter det kommer att få. För det går ju inte gärna att hindra människor från att självmant vara idioter, vad som går att göra är att se till att idiotin inte breder ut sig och blir vägledande för en politisk utveckling.

Vad tänker du behövs nu för att flytta fram positionerna för ett emancipatoriskt projekt, både inom och utom akademin?

- Som sagt: allianser, bredd, solidaritet, fortsatt tilltro till det stökiga – sånt tänker jag mig är viktigt. Och det kan vara viktigt att tänka på att allianser inte alltid behöver betyda samarbete. Jag tror verkligen inte på någon sorts enhetsfront där alla ska kunna samlas för gemensamt arbete, sådana projekt kan ofta snarare hämma och i slutändan splittra. Men utbyten av visioner och strategier är bra, och ofta kan det vara till stor hjälp att bara visa uppskattning för sådant andra gör som man tycker om. Det är ju inte svårare att skriva ett positivt blogginlägg än det är att skriva ett negativt, och ändå bättre kan det vara att träffas för samtal.

Framförallt är det nödvändigt att fortsätta med de projekt man själv tycker är viktiga och mår bra av att förverkliga.

Intervju med Karin Kaj Olsson om ”Ätstört”

Foto: Jenny Ljunggren

Förköpet för Ätstört – En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt har startat. En av de medverande är Karin Kaj Olsson, med ett manifest för mobbade underklassfetton.

Vad handlar bidraget om och varför valde du att skriva ett manifest?
– Texten handlar om den jag är nu och den jag var på högstadiet. Jag har ägnat mycket tid åt att försöka fly från den mobbade 15-åriga tjockis jag var då. När jag fick frågan om att skriva för antologin insåg jag att jag faktiskt var tvungen att börja med att se och förstå henne för att kunna gå vidare. Och jag insåg att hon var jävligt queer och jävligt cool, även om hon absolut inte fattade det själv. Därför ville jag skriva det manifest som jag verkligen hade behövt läsa då – och som jag fortfarande behöver läsa för att inte falla tillbaka i självhatande tankemönster.

Du arbetar som journalist i Malmö. Hur ser mediebilden idag ut kring fett?
– Ja du… Fettfobi säljer. Det är mitt spontana svar! Förutom den lilla uppmärksamhet som fettaktivism fått, främst i alternativmedia, verkar det råda ett underförstått konsensus om att fett är fel – och att man säljer lösnummer på att appellera till läsarnas omättliga (!) behov av bantningstips. Jag kan inte påstå att jag sett många sprickor i den fasaden.

Dessutom är du engagerad i fettaktivism och håller på att organisera sådan i stan. Berätta mer! Den som vill vara med, vart ska den vända sig?
Ja! Vi gjorde ett försök att starta upp FAT:UP Malmö i våras, men det har legat nere under sommaren. Den som är intresserad får hemskt, hemskt gärna gå med i gruppen som finns på facebook – och varför inte ta initiativet till en fika? Tanken är att FAT:UP ska vara ett nätverk för fettaktivister och platt organiserat – därför finns ingen ”styrelse” eller liknande som kallar till möte, utan det bygger på gruppmedlemmarnas engagemang. Länk till facebookgruppen: http://www.facebook.com/#!/groups/182437138461462/

Kevin Floyd (2009) ”The Reification of Desire: Towards a Queer Marxism”

En forskare i ropet inom det queera marxistiska fältet just nu är Kevin Floyd. Han var förra året en av huvudtalare på Berlinkonferensen Desiring Just Economies och kom året innan, 2009, med boken The Reification of Desire: Towards a Queer Marxism som just teoretiserar relationen mellan queerstudier och marxism. Bokens introduceras här i korthet. Den som är intresserad kan läsa första kapitlet på nätet, On Capital, Sexuality and the Situations of Knowledge.

Floyd tar avstamp i det anförande som Judith Butler höll på en konferens i Amherst, Massachusetts 1996. En konferens som sponsrades av tidskriften Rethinking Marxism. De som lyssnade på Butler talade i efterhand om en snöstorm. Anförandet blev senare den klassiska texten Merely Cultural och handlar om konflikten inom vänstern, som Butler beskriver som att nya sociala rörelser från delar av vänstern ses som bara kulturella, dvs merely cultural. Hon såg det som ett reaktionärt avfärdande av dessa sociala rörelser för att inte på ett tillräckligt sätt vara engagerade i frågor som rör materiell produktion.

Hennes anförande kan ses som symbolen för den skism mellan queerstudier och marxistiska studier, som syntes i början fram till mitten av 90-talet. Samtidigt växte queerteori fram och kom att ta allt mer utrymme i social teori.

Under det senaste decenniet har Floyd sett en allt tydligare trend som innebär en ökad öppenhet inom queerteori i denna nyliberala fas gentemot marxismens förklarande kraft.

En dominerande marxisms begränsningar tenderar att åsidosätta frågor som rör sexualitet som centrala för samhällelig analys. Ett nyare sätt har trätt fram som handlar om att tänka kring sexualitetens, och speciellt heteronormativitetens, relation till kapital. Det handlar i stor utsträckning om normaliserande praktiker och olika former av sociala hierarkier som inkluderar dimensioner av genus, ras och nation.

Mycket USA-baserad forskning handlar om rättigheter som formulerats i ett nyliberalt sammanhang. Det nödvändiggör en antiheteronormativ kritik som förstås i relation till två saker; dels betydelsen av queert socialt liv i samtida kapitalackumulerande ordningar och dels med ett fokus riktat mot marxistiska queera blinda fläckar.

Boken undersöker argument som varit formernade både för marxistisk och queerteoretisk kanon. Båda fälten förstås som kritisk kunskap, kritiska perspektiv på sociala relationer. Koncentrationen läggs vid de distinkta former av kunskap, epistemologiska kategorier och förutsättningar, som fälten erbjuder. Med andra ord kunskapens historiska situering och vilka begränsningar och möjligheter detta innebär för kunskapsproduktionen. Därav introduktionskapitlets titel; Situations of knowledge.

Kevin Floyd önskar ge ett bidrag för att marxismen ska utveckla sin förmåga att erkänna, undersöka och kommunicera med dimensioner av en social och historisk queer verklighet som fältet osynliggjort under lång tid.

Ett centralt tema i boken handlar om sättet som marxistisk kunskapsproduktion under 90-talet och i mindre utsträckning fortfarande, enligt författaren, tänker sociala relationer i termer av totaliteter. Den kritiken bör även riktas mot queera generaliseringar när det gäller att tänka exempelvis kön och ras. Detta gäller särskilt frågor kring sexualitet som nedprioriterats i analysen om de över huvud taget erkänts.

Floyd påpekar det angelägna i att bemöta en totaliserande marxistisk sexuell blindhet med ett svar som formuleras utifrån marxistisk utgångspunkt.

James Baldwin föddes idag på Harlem hospital, NY 1924

”Vi befinner oss alltså nu i ett läge där ett helt folk i ett land tror att jag är en ”nigger”, men jag tror inte på det. Slaget har börjat! För om jag inte är vad ni har sagt mig att jag är, då innebär det att inte heller ni är vad ni trodde att ni var. Och det är detta som är krisen. Landet skakas inte av en ”negerrevolution”. Landet skakas av tanken på sin egen identitet.” (Ur James Baldwins ”A Talk to Teachers”, 1963, i Multicultural Literacy. Opening the American Mind)

Idag, den 2 augusti 1924, födde Emma Berdis Jones James Baldwin på Harlem hospital i New York. Han kom att bli en central nordamerikansk 1900-tals författare, poet, aktivist, novellist och pjäsförfattare, som skrev både om rasism och heteronormativitet.

I ”The Preservation of Innocence”, första gången publicerad 1949, presenterar han homofobi som ett uttryck för heterosexuell panik. Fientlighet gentemot homosexuella, precis som rasistisk fientlighet, ser han som en oförmåga att erkänna och förstå ens egen mänsklighets fullständighet.

Gästbloggare Rikard Friberg von Sydow ”Populism, terrorism och det postpolitiska paradigmet”

Rikard Friberg von Sydow är undervisande doktorand i etik vid Uppsala Universitet och skriver sin avhandling om etiska perspektiv på självdestruktivt beteende. Anarkokommunist som är intresserad av människans relation till djuren, till samhället och till sig själv. Aktiv i djur- och människorättssammanhang. Idag gästbloggar han på Queers mot kapitalism.

Jag var i Oslo någon vecka innan terrorattentaten tillsammans med min fru Annah. Vi planerar alltid våra resor noga, läser på och surfar på nätet. Frågar vänner och spekulerar. Det fanns mycket vi ville göra i Oslo. Ett antal museum att gå igenom, ett par vegorestauranger att besöka och några fina kvarter, Grönland och Grünnelökka att strosa i. Vi lämnade våra hundar hos mina föräldrar i Värmland och hade några trevliga dagar. De mest traumatiska upplevelserna var en och annan prislapp. Något senare satt vi framför nyhetssändningarna hela dagarna och såg något som vi inte kände igen, varken från vår resa eller från Norden i övrigt. Det tog ett tag att få grepp om situationen och kunna börja observera den, inte bara sitta och ta in.

Det som precis skedde i Norge går att diskutera på flera plan. Att vi diskuterar det på något av planen behöver inte betyda att vi utesluter att de andra planen har någon betydelse. Det finns säkerligen ett antal insikter från psykologin som kan ge oss en förklaring till vad som skedde i Breidviks hjärna och hur detta påverkade hans agerande. Det går säkert att förklara dådet utifrån hans intresse för von Triers Dogville eller hans spelande av World of Warcraft. Men galningar existerar inte i ett socialt vakuum. Det går att dra både politiska och metapolitiska slutsatser av det som hände. En titt i Breidviks copy-paste-manifest visar att han har fler än en röd tråd i den utförda terrorn. Tragiken är inte något som bara plötsligt fallit ner från himlen. Jag ska redogöra för några av de politiska trådarna och med hjälp av Chantal Mouffe nysta upp det metapolitiska nät som händelserna är intrasslade i. Det här är inte hela förklaringen, men det kanske kan hjälpa oss med några av bitarna.

Mouffe beskriver i Om det politiska hur det politiska tillstånd vi nu lever i – det postpolitiska tillståndet – gynnar både högerpopulism och terrorism. De två fenomen som händelserna i Norge utgår ifrån. I det postpolitiska tillståndet har vi slutat diskutera med varandra. Vi lever i ett upplevt konsensus där demokrati, frihet och mänskliga rättigheter är något vi alla enas kring – men som vi inte vet vad vi menar för något med. Det skenbara upplevda konsensus som präglar det politiska livet döljer de egentliga konflikterna som finns under ytan. Eftersom politiken på detta sätt är ytlig så kan den inte lösa de egentliga konflikterna – därav uttryck som högerpopulism och terror. De egentliga konflikterna rör makt, ägande och fördelning. Men i en nyliberal postpolitisk värld finns det inga möjligheter att ifrågasätta den rådande ordningen inom dessa kategorier. Slavoj Zizek har kallat populism för ”Vägran att veta”, han skriver: ”Populism bärs i slutänden alltid upp av vanliga människors frustrerade förbittring som kan urskiljas i ett utrop som: Jag vet inte vad som pågår men jag har fått nog av det. Det kan inte fortsätta. Det måste få ett slut!” I en tid när det är omöjligt att ifrågasätta koncentrationen av ägandet och de följder som detta bär med sig så är dessa rop inte från underliga fåglar. Det är ropet från den ordinära skevfördelade medborgaren. En människa som inte har verktygen att förklara sin värld. Det går även att förklara vissa typer av terrorattentat utifrån samma modell. De sker för att någon försöker slå sig in i debatten. I detta fall en debatt som är döv för vissa frågor.

Breiviks manifest består av ett antal inklistrade texter kring islam, Europa och marxism som han kopierat från olika konservativa webbsidor, bland annat den amerikanska Free Congress Foundation. Det är texter som misstänkliggör intellektuella i väst, islamister i öst och som vill befria västvärlden från dem bägge. Antiislamismen har vi hört om förut – vi behöver inte diskutera den här. Den är något som hela västvärlden måste arbeta med. Men, det begrepp som Breivik kallar kulturmarxism är mycket intressant. Vad är en kulturmarxist? Göran Hägglund formulerade det bra kring föregående riksdagsval när han ville teckna motsatsen till verklighetens folk – när han ville visa vilka det var som missunnade verklighetens folk att vara lyckliga. De vrålande performancekonstnärerna, feministerna som vill att barnen ska leka könsneutrala lekar på dagis, den kulturelit som ingen förstår sig på – alla dessa kan föras in under begreppet kulturmarxism om vi utgår från den yttersta högerns terminologi. Hägglund hade bra koll på hur han skulle utnyttja sina nära grannars språk – utan att plocka in för svåra ord. Om vi slår upp Kulturmarxist i den ”nationella” wikin, metapedia så hittar vi just detta. En kulturmarxist ifrågasätter maktordningar rörande kön, klass, ras, sexualitet, familj och religion. Kulturmarxisten använder sig av kritisk teori för att visa att dessa maktordningar är konstruktioner. Utifrån sina avslöjanden skapar Kulturmarxisten det politiskt korrekta språket, som brännmärker de som är emot den kulturmarxistiska ordningen. Detta för att tidsandan ska tala till fördel för Kulturmarxistens syften. Syften som kan vara något olika beroende på vilken högerextremist du frågar. Jag och den här bloggen jag gästbloggar i är faktiskt mer än lovligt kulturmarxistiska.

Breivik var tidigare aktiv medlem i Fremskrittspartiet. Så här efter attentatet är det mycket intressant att läsa Ali Esbatis analys i antologin ”Högerns svarta bok” som kom under 2010. Det öppet främlingsfientliga partiets ledare Siv Jensen satt i tv och sade saker som ”det vi nu ser är att Oslo översvämmas av kriminella asylsökande som säljer knark och våldtar tjejer utan anledning”. Samtidigt är FrPs ekonomiska politik klassiskt liberal. Det är i den här miljön som Breivik har fostrats politiskt – oavsett om han idag hänvisar till korsriddare och amerikanska konservativa intellektuella. Fremskrittspartiet är Norges mer permanenta version av Ny demokrati. Brevik är Norges John Ausonius. Lasermannen, John Ausonius, menade att han gjorde det som ”alla tyckte borde göras” utifrån det populistiska Ny demokrati. Breivik förklarar sitt handlande på ett lite mer sofistikerat sätt. Det hjälper dock inte. Att det finns ett samband mellan politiken och attentaten är mer än tydligt.

Intervju med Maria Ahlsdotter om ”Ätstört”

Du är en av redaktörerna till Ätstört. En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt som ETC ger ut i september i år. Vad var bakgrunden till initiativet? Varför behövs en antologi om ätstörningar och fett?

- Det var ju du själv Mika som tog initiativ till projektet. Jag minns att jag tände till på en gång – insåg genast att detta projekt var något som jag längtat efter, men aldrig formulerat behovet av själv. Jag tror såhär i efterhand att jag inte heller insåg riktigt vad projektet skulle leda till. Att så många skulle känna sig berörda och vilja bidra till projektet på många olika sätt. Jag tänker nu i efterhand att det väl handlar om att det finns ett vakuum i det offentliga samtalet kring ätstörningar, men även i det egna privata. Det kändes som att många som engagerade sig var ovana att vidröra ämnet annat är i en viss position, som patient till exempel. Så var det även för mig. Men på något sätt blev det som att de där första trevande samtalen snabbt ökade till en ström av idéer, tankar och framför allt vilja att lyfta de här frågorna.

Ditt eget bidrag är ett samtal med en feministisk rörelse. Du använder egna erfarenheter för att belysa vad du saknar i samtida feministisk kamp och idé. Bland annat tar du upp hur ditt feminist-blivande innebar en fantastisk känsla av befrielse – hur du berikats på olika sätt och känt ett ökat handlingsutrymme på många områden. Just kampen kring kropp och ätande var dock ett område där både teoretiska och praktiska befrielseprojekt i princip lyst med sin frånvaro. Hur förstår du detta?

- Jag vet inte riktigt, kanske kan det inte helt förstås. Det är verkligen så att inget i mitt liv påverkat mig så in i grunden som min feministiska tillblivelse. Den har förändrat mig så in i grunden och är verkligen med mig i allt jag gör – professionellt som privat. Men när det gäller just maten har den faktiskt aldrig givit mig mer än ett vagt malande dåligt samvete. Jag gissar att det beror på att ganska få av de större feministiska tänkarna tagit sig an mat-frågan på allvar. Utseende och kroppskontroll, javisst. Men maten har varit sekundär. Kanske gjorde det att jag omedvetet redan tidigt uppfattade maten som en icke-fråga inom feminismen. Som lite ovärdigt att ägna de stora tankarna, och som något som inte behövde befrias eftersom det i grunden inte (borde) utgöra ett problem. Men jag tycker fortfarande att det är märkligt att tystnaden finns där.

Hur ser den feministiska kunskapen kring fett och ätstörningar ut?
- Svårt att riktigt svara på tycker jag. Enskilda besitter ju enorm kunskap, kanske ofta utifrån egna erfarenheter av frågan. Men som feministisk rörelse vet jag inte om just Sverige är något föregångsland när det handlar om aktivism kopplat till mat och ätande. Fettaktivismen som vi kan se till exempel i USA är ju ännu något av ett embryo i Sverige och mainstream-feminismen verkar inte närma sig anorexi- och bulimifrågan ur något annat perspektiv än det klassiska – stackars dem, låt oss förebygga detta genom att tala om utseendeideal. Jag tror att det är enorm kraft, ilska och energi, som svensk feministisk rörelse verkligen skulle behöva idag, som går till spillo. Men å andra sidan är jag starkt övertygad om att allt har sin tid. Snart är det dags för oss fantastiska feta, arga anorektiska och begåvade bulimiker att sätta agendan ett tag. Jag tror att det kommer att röra om en del. Alla är ju berörda – alla har en kropp och alla äter. Så likt sexualitetsfrågan tror jag att mat- och ätandefrågan är sprängstoff.

Din text handlar om behovet av en feministisk politisering av ätstörningar. Du arbetar som kurator. Vad ser du för behov hos personalgrupper som jobbar behandlande med människor med ätstörningar? Och vilka konsekvenser skulle en ökad politisering kunna ge?
- Jag har faktiskt aldrig fattat hur en som behandlare kan undvika att ha ett politiskt perspektiv på sitt arbete. Men jag har ju fattat att så är fallet för många, att de väljer att tänka att politik inte hör hemma i behandlingsrummet. Men själva behandlingsrummet är ju i sig politik! Och klientens problem och livssituation existerar ju inte i en liten bubbla befriad från klass, kön, etnicitet, sexualitet osv. Jag oroas ibland lite av den alltmer beteendeinriktade behandlingen ur just ett politiskt perspektiv. Inte för att den traditionella psykoanalytiska/psykodynamiska teorin varit någon politisk arena direkt heller, men där har åtminstone begrepp som kön och sexualitet funnits med, om än i en brutalt normativ form förstås. Jag ängslas dock över ändra-beteende-och-tankesätts-trenden eftersom den dels kan bli än mer skuldbeläggande men också kamouflera ursprunget till personens svårigheter. Om vi behandlar till exempel ätstörningar som en felhandling/feltanke enkom så missar vi så mycket annat som borde kunna få plats i behandlingsrummet. Kanske är det också förklaringen till att så många som ”tillfrisknat” från ätstörningar inte upplever sig må speciellt bra. Ibland till och med sämre. Jag önskar verkligen att behandlare på alla nivåer ska våga ha ett politiskt öga, dels på klienternas livsöden, men framför allt på sin egen verksamhet. Varför ser den ut som den gör? Vilka teorier har formulerat mina behandlingsmetoder och vilka representationer av människor har fått vara med i den formuleringen? Finns det alternativ till de perspektiv jag använder idag, och vem vinner i så fall på att dessa hålls i dunkel?