Om Queers mot kapitalism
Queers mot kapitalism är en väckelserörelse. QMK önskar en kollektivistisk queerfeministisk anti-kapitalistisk solidarisk väckelse och värld. Som börjar i förståelser av hur olika maktförhållanden hänger samman. Något som därför förutsätter att till exempel antirasism och crip-teori utgör centrala delar av analys och aktivism. Vill du följa inläggen på bloggen, kan du anmäla dig för prenumeration längst ner på sidan.
På bilden till höger nedan; Mario Mieli som varit viktig för den queera anti-kapitalismen. I spetsen för italienska Fronte unitario omosessuale rivoluzionario formulerade Mieli under 1970-talet en i grunden antikapitalistisk och revolutionär kritik av heteronormer.
På bilden till vänster; Gloria Anzaldúa, som också hon hade stor betydelse med början på 1970-talet. Anzaldúa skrev mycket om lesbiska frågor, klass och rasism. Och var bla viktig för sina bidrag till utvecklandet av chicanafeminismen. En av hennes viktiga böcker är This Bridge Called My Back: Writings by Radical Women of Color som hon var redaktör för tillsammans med Cherrie Moraga. Dessutom var hon poet, pjäsförfattare och skrev barnböcker.
Sist nedan till höger Monique Wittig som under sjuttiotalet tillsammans med andra lesbiska feminister påkallade en kritik av heterosexualiteten. De menade att när sexualiteten funnits med i analysen så hade den enbart gjort det som en personlig fråga eller en fråga som rört medborgerliga rättigheter. Inte som en bredare materiell kritik av heterosexualitetens normativa status. Trots att andra vågens feminister och den samtida gayrörelsen lyckades placera sexualiteten på vänsterns politiska agenda, osynliggjordes heterosexualiteten ofta av sjuttio- och åttiotalets feminister.
Hej,
jag heter Peter Dolving och spelar med ett band som heter The Haunted. Jag blir glad när jag läser om er och de artiklar intervjuer ni tar fram. Tack!
Detta är en diskussion som vi har fortlöpande inom bandet, just iom att vi spelar metal, som är den del av musikvärlden som är sjukt dogmatiskt i vadmakthållandet av gammal skit, sexism och homofobin är enormt starka. Trots att tex. Rob Halford i Judas Priest är öppet gay. Paradoxerna haglar. Under det senaste åren allt eftersom vi(lite i allafall;) ) blivit äldre och turnerat runt hela världen har vi väl nånstans börjat ifrågasätta koncepten kring fasta identitetsmodeller och värdegrunder. Jag lovar att sitta i en van och spela på squats, klubbar och festivaler runt hela världen i 20 år gör en del för människosynen
Jag kommer med intresse följa det ni postar och skriver om. Tack för att ni manglar!!
MVH / Peter Dolving