”Gör ägandefrågan till huvudfrågan i alla politiska rörelser”
(Ur en kommuniké från den första generationens Röda arméfraktion)

Ägandet – den konstruktion av tillvaron vi skapat för att hålla ordning på nyttjandet av olika ting, och de vinster detta nyttjande kan skapa är och har varit vänsterns huvudfråga. Vem som äger produktionsmedlen har betydelse – det är denna som kommer att kunna skörda de frukter, det mervärde som produktionen ger. Ägandet har betydelse för miljön och vår relation till den. En utökad rätt för ägare till mark kan göra att våra möjligheter att utnyttja allemansrätten och förhindra människor från att uppleva flora och fauna. Den liberalism som säger sig erbjuda frihet, erbjuder var och en med tillräckliga ekonomiska resurser att sätta upp ett staket kring en del av världen och använda de resurser som finns där utan att någon annan ska kunna ha något med det att göra.

Det finns en översättningsproblematik mellan ägandet, den monetära ekonomin och de reelt existerande föremålen. Om vi kan äga allting, och allt har en möjlighet att tilldelas ett ekonomiskt värde uppstår vissa problem som vi börjat erfara idag. Vi kan översätta något, ett djur, ett träd eller en annan ”produkt” av naturen till ett monetärt värde – men det är inte säkert att vi kan översätta tillbaka. Det monetära systemet möjliggör inte köpandet av ting som inte finns längre. Det är exempelvis omöjligt att köpa en Dront, även om dessa har funnits och under en period tilldelats ett monetärt värde. Det är därför klimatkompensering är en sådan fars. Det är just en kompensering, inte ett löfte om att saker och ting kommer att vara precis som det ska efter att du ätit upp den där hamburgaren, eller vad det är som det klimatkompenseras för. Kompensera – det är ett ord vi i framtiden kommer behöva dekonstruera ordentligt för att inte luras att stå där med en massa föremål utan liv i en värld full av död.

Ägandet av våra husdjur och ”produktionsdjur” leder till ett annat problem. Det minskar möjligheten att ingripa vid vanvård, som vi sett i de avslöjanden Djurrättsalliansen utfört de senaste åren som ettlivsomgris.se och sveketmotminkarna.se. En kär vän, som ett icke-mänskligt djur kan vara, fastnar i vår juridik enbart som ett föremål, även om vi aldrig skulle likställa en hund och en platt-tv. Varför använder vi oss av ett system och av termer som vi vet inte fungerar? Varför har vi låtit en viss sorts ekonomiskt tänkande äta upp våra möjligheter att uttrycka våra egentliga känslor för vår omvärld

John Locke, en liberal filosof med stort inflytande på vår samtid, bygger ägandet i den värld ”där allt en gång var som amerika”, på ett ägande av den egna kroppen. Det vill säga en värld där MAN bara kunde slå upp SINA bopålar där INGEN/INDIANEN hade sin hemvist. I och med att vi äger oss själva så finns även möjligheter för oss att förändra denna – något som troligtvis för många just blir en utväg för att allt yttre externt ägande redan är upptaget. Vi kan i detta system sälja oss själva, skada oss själva och till och med avsluta vårt eget liv. Detta var inte Lockes tanke från början, då han utgick från en kristen livssyn, men har blivit legio hos hans nyliberala efterföljare. Vår möjlighet att förhindra andra från att göra sig själva illa försvinner utifrån detta, eftersom ägandet blir viktigare än själva livet. Något som vi sett redan är fallet när det gäller djur och natur. Frågan är om detta verkligen är den funktion vi vill ge ekonomin, om vi vill acceptera detta. Om en föråldrad chauvinistisk filosofi kring hur resurser bör fördelas ska få förstöra hela den värld vi har omkring oss och få rycka ifrån oss de och det vi älskar?

–
Rikard Friberg von Sydow medverkar i ”Ätstört. En antologi om fett, mat och makt” som även är en folkrörelse. Han har precis avslutat en doktorsavhandling i etik som berör hur olika etiska perspektiv hanterar ett självdestruktivt beteende. Den 9 december försvarar han avhandlingen ”Att ta skriken på allvar. Etiska perspektiv på självdestruktivt beteende” vid Uppsala universitet. Läs mer här.

Vill du hjälpa Hallongrottan att överleva? För att Hallongrottan & Hallongrottans vänner ska kunna fortsätta finnas skrivs det en himla massa ansökningar för Hallongrottans vänner. För att få igenom ansökningar behöver det att föreningen Hallongrottans vänner får fler fasta relationer, dvs medlemmar. Du får mer än gärna sprida detta till alla dina vänner!

Älskar du ett Hallongrottan? Bli medlem i Hallongrottans vänner. Det gör du genom att du skickar ETT HELT NYTT meddelande (svara alltså inte på det här) till: kompis@hallongrottan.com
där det står typ: Jag vill bli medlem i Hallongrottans vänner + namn, bostadsort, födelseår.

Du ska också sätta in 100-300kr (utefter inkomst) på
PG: 59 45 96-9 – om du är vuxen över 20. Är du under 20 kostar det en tia (du kan betala den på pg, eller så blir du medlem på köpet om du vill när du köper typ en pin på Hallis) Men det är det inte så bråttom med, så gör det när du har möjlighet. (om du blir medlem nu så blir du det för både resten av 2011 + hela 2012)

Jag, Lotta som är förste fond-ansökaren sitter nämligen med ansökningar som ska in på måndag och läste just det finstilta att vår revisor måste godkänna medlemmarna. Så Hallongrottans vänner behöver så många medlemsförfrågningar som möjligt innan måndag är slut. (även om du ser detta efter måndag, så skicka mail i alla fall! Det skrivs fler ansökningar där det behövs) Har du kompisar du tror skulle vilja vara med i Hallisvänner för att stödja Hallongrottan och alla fina grejer vi gör så få med dom också! The more the merrier.

Hallongrottans vänner har planer för att finnas även på andra platser än Stockholm, just nu är det Malmö och Göteborg vi har i tankarna…

Kram
Lotta & Hallongrottans vänner

Maggie Kuhn

Ur: Cheris Kramarae – Paula A. Treichler A Feminist Dictionary, s. 181.

Ditt bidrag bygger på din mastersuppsats i genusvetenskap på samma tema; ”White the fuck are you wearing? Avkolonialiserad produktion av skönhet och femininitet”. Har du lust att berätta om bakgrunden till att du valde att göra en studie inom området?
- Detta var alltså något som blev uppenbart när jag åkte till Atlanta, Georgia, en plats där konsekvenserna från slaveriet är vansinnigt närvarande, det fanns regler för hur en skapar vithet, nämligen genom att göra smalhet och klä sig i färg-och klasskodade kläder. Att göra ras gjordes på alla sätt med kroppen.

När du kom tillbaka till ett fettaktivistiskt engagemang i Stockholm efter Atlanta-vistelsen, vad hade du fått med dig?
- Det blev klart att delade perspektiv inte kan tas för givna enbart med utgångspunkt i ras, särskilt inte med en intersektionell förståelse som erkänner att människors identiteter/positioner är mångdimensionella. Sen finns en sorg att det finns för få kroppar i Sverige, för få vilda vansinniga, stora, gränslösa kroppar. Stockholm är ju exempelvis helt galen i att skapa vita, smala kroppar som klär sig fräsigt. Det gör projektet att utmana skönhet och vithet genom att skapa andra förutsättningar för kroppar och estetik att existera ännu mer utmanande.

På onsdag firar Maria och de andra som gjort boken! Då är det nämligen dags för releasefest. Alla önskas varmt välkomna, till RFSL Stockholms medlemsonsdag på Sveavägen 59, kl. 18 – 20, där en kan bläddra i boken, lyssna på skribenter som läser ur sina bidrag och se Lotti Törnors bjuda på några smakprov från En fet föreställning.

”Fetman är en epidemi som framför allt härjar i Västvärldens tillväxtekonomier”. Aktuellt från i fredags som tar upp den nya skatten på fett som beslutats att införas i Danmark. Skatten ska i förlängningen ge människor bättre hälsa och livsvillkor. Nyheter när de är som sämst – oinformerat och med en nedlåtande människosyn.

Efter uppgiften om det politiska beslut som fattats i Danmark följer ett helt igenom okritiskt inslag som upprepar missuppfattningen om att det av nödvändighet skulle existera ett samban mellan hälsa och vikt. Inte med ett ord nämns att detta samband har motbevisats och därefter inte gäller längre.

I det fettfobiska samhället är intresset för att ge utrymme för motberättelser mycket begränsat. Viktindustrin tjänar också stora pengar på att människor inte känner sig hemma i sina kroppar. Fettfobi säljer. Och det säljer bra. Det är inte heller bara viktindustrin som håvar in pengarna. Men sant är att fettfobi och konsumism gillar varandra.

Jag mår inte riktigt bra av det här inslaget. Och hur påverkar det hälsan för alla vars kroppar som inte skulle få finnas om de danska politikerna och en hel del andra fick som de ville? Appropå det där med livsvillkor…

Så skulle det behövas en skatt på politiska, kulturella, vetenskapliga och ekonomiska verksamheter som inte motarbetar de olikheter i människors värde som fetthat leder till.

F. v. Mika, Adrian, Amanda. Foto: Maria Edström

Och! Igår sålde de nya böckerna också slut.

F. h.: Lotti, Mika. Foto: Mathilda Piehl

Samtidigt går mailen varm med diskussioner mellan de medverkande om vilka andra rum som vi planerar att fortsätta att prata om frågorna i. Nya kontakter har också etablerats. Vi har fått inbjudningar till deltagande på andra håll.

Mina tankar går till Judy Freespirit och Sara Fishmans The Fat Liberation Manifesto från 1973 där en av de avslutande meningarna i texten är skriven med versaler; ”FAT PEOPLE OF THE WORLD, UNITE!” För förenar oss är just vad vi gör. Vill du vara med? Hör av dig!

- Min text handlar om hur bilden av ätstörningar och den ätstörda ser ut i Sverige och vilka problem som följer när man förenklar förståelser av ätstörningar till smalhetsideal eller individuell sjukdom. I min text vill jag undersöka vad som händer om vi lyfter ut ”den ätstörda” ur sjukdomsbubblan och istället ger henne rollen som subjekt i den verkliga världen – en värld full av strukturer, livsvillkor och föreställningar kring kön, femininitet och sjukdom etc. Kanske är de ätstörda handlingarna inte så ”störda” i alla fall?

Texten bygger på min c-uppsats i genusvetenskap ”De störda. En feministisk och diskursanalytisk diskussion av fenomenet ätstörningar” från 2002. I uppsatsen undersökte jag hur det talas om ätstörningar i Sverige, eller rättare sagt i de rapporter som Folkhälsoinstitutet skrev under 90-talet i samband med att de fått i uppdrag av regeringen att utreda vad som orsakar ätstörningar och hur man skulle arbeta för att förebygga problemet. Uppdraget resulterade i flera rapporter vilka jag tycker är kännetecknande för den offentliga bild av ätstörningar som finns i Sverige – en medicinsk syn på ätstörningar som en individuell sjukdom som ska botas av experter och den ätstörda som en ung tjej med en problematisk kropp. Denna bild av ätstörningar är problematisk på flera sätt bland annat för att konstruktionen av ätstörningar som en individuell sjukdom och konstruktionen av den ätstörda – som den unga tjejen – både utestänger många och står i vägen för att vi ska förstå människors erfarenheter kring mat och kropp. Den hindrar också en förståelse av de ätstörda handlingarna när dessa tolkas i termer av individuell sjukdom bortanför den verklighet de faktiskt sker i. Den förenklade konstruktionen skymmer dessutom möjligheten till andra tolkningar eller förståelser av ätstörningar, till exempel att de lika gärna skulle kunna vara en reaktion mot andra former av förtryck eller diskriminering.

Bakgrunden till att jag skrev uppsatsen, då 2002, var att jag helt enkelt inte förstod mig på ätstörningar, varken min egen eller andras. De förenklade förklaringarna om skönhetsideal funkade liksom inte och jag ville försöka förstå detta konstiga. För mig kändes det absurt att inte prata om kön, kropp och makt när man pratade om ätstörningar, ännu mer eftersom ätstörningar endast sågs som ett problem för unga tjejer under den här tiden. Samtidigt talades det inte om ätstörningar inom feminismen, i alla fall inte där jag befann mig. På något sätt kändes det som om alla redan ansåg sig veta allt om ätstörningar och att det inte behövde problematiseras direkt. Ändå var det ju faktiskt ingen som verkligen skrev om ätstörningar utifrån ett mer feministiskt eller genusvetenskapligt perspektiv. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite pinsamt och på något sätt pubertalt att skriva min c-uppsats i genusvetenskap om just detta. Det var som att jag inte var någon riktig feminist utan någon som inte förstod KÖNSMAKTSORDNINGEN och tänkte på skönhetsideal och reklam när jag tänkte på frågor om genus… Min känsla är att det är delvis samma idag, att ätstörningar på något sätt är både lite ofint, skämmigt och liksom inte teoretiserbart. Samtidigt så tror jag att det också hänger ihop med att ätstörningar kopplas ihop med unga tjejer och vad det gäller unga tjejer så verkar det finnas en generell tendens att tala om dom som en speciell sort, med speciella behov, som lever i en egen bubbla utanför Verkligheten och dit når ingen maktanalys någonsin. Det är verkligen på tiden att vi fått ett fält för Flickforskning…

Under arbetet med uppsatsen hittade jag i alla fall en del feministisk forskning kring ätstörningar, dock ganska begränsad och ingen svensk, men det ställdes i alla fall andra frågor. Ätstörningarna placerades också i ett sammanhang där de beskrevs i termer av något logiskt, som ett svar eller som en strategi mot en social situation. Man såg ätstörningar som berättande något om vår kultur och dagens konstruktioner av femininitet. Kritiken var också stark mot att ätstörningar förstås och förklaras i en individualistisk, medicinsk och psykiatrisk diskurs, utanför en samhällelig kontext och utan att sätta ett problematiskt förhållande till mat i ett kulturellt och historiskt sammanhang av bantning och kroppskontroll.

I din text, SJUK I HUVET ELLER KANSKE INTE ÄNDÅ…, så skriver du om att den ätstörda personen i förståelsen av ätstörningar, distanseras från det samhälle som (framför allt) hon lever i och in i vad du kallar ”Sjukdomslandet”. Vill du berätta mer om det.

- Det jag menar är att ätstörda personer alltid måste placeras någon annanstans – det är som att de ätstörda handlingarna och den ätstörda personen helt enkelt inte får finnas mitt ibland oss för då måste vi erkänna att ätstörningar är en del av vår kultur. För samtidigt som vi alla på något sätt är den ätstörda, är ingen den ätstörda. Eller så här: ätstörningar är ju en del av vår vardag, vi kontrollerar våra kroppar konstant på olika sätt genom exempelvis mat, träning etc. Samtidigt så finns den en gräns för hur ätstörd man får vara, lite lagom bantande och smal är ju bara bra och premieras i skönhets- och hälsoidealen, men STÖRD ska man ju inte vara och inte FÖR smal eller fet. Gränsen mellan lagom störd och för störd är väldigt hårfin men samtidigt ses lagom störd som FRISK och för störd som SJUK.

Det jag vill säga är att man genom att enbart tala om ätstörningar som en individuell sjukdom gör att både förståelsen av ätstörningar och den ätstörda personen placeras utanför sin samhälleliga kontext och avskilda från den verklighet eller kultur vi lever i. Tankar på strukturer och livsvillkor, hur utbredd bantning är eller att de flesta idag är missnöjda med sina kroppar, blir irrelevant eller på sin höjd något individen inte klarar att hantera. Att enbart se ätstörningar som en individuell sjukdom utifrån ett medicinskt eller psykologiskt perspektiv gör därför att den ätstörda stängs in i sjukdomslandet. Och väl därinne blir läkarna och psykologerna experter medan den ätstördas handlingar och tankar blir ett uttryck för en galen, sjuk, missuppfattande med felaktig verklighetsuppfattning.

Vad blir konsekvenserna av att den ätstörda personen inte förstås i en samhällelig kontext?

- På individnivå blir en konsekvens att det blir omöjligt att koppla ihop den verkliga ätstörda personen, dennes liv och erfarenheter, ja hela personens livssituation, med att personen har ett problematiskt förhållande till mat. Det blir som att personen finns i en liten bubbla där normer kring kroppar och kön inte existerar och är helt irrelevant. De ätstörda tankarna och handlingarna blir obegripliga och galna. För personen blir det svårt att förstå sig själv och sina reaktioner när dessa ska tolkas bortanför den livssituation den blivit ”störd” i, och ännu svårare att komma tillbaka till den ”verklighet” som man blivit sjuk i om den inte ens har ifrågasatts.

En annan konsekvens som blir när personen är liksom störd i smyg, bortanför och utanför den värld vi andra lever i, så behöver inte heller den världen förklaras eller ifrågasättas. På det sättet återskapas de ätstörda som sjuka individer medan den värld där vi blir ”sjuka” i står kvar oförändrad och FRISK.

Nu har det gått några år sedan du gjorde din studie. Vet du vad som hänt sedan dess? Har du några tankar kring detta?

- Egentligen inte, i alla fall inte i vetenskaplig bemärkelse. Min allmänna känsla är att ätstörningar försvunnit ännu längre in i diagnosernas allt större värld. Det är mycket mer prat om sjukdom än smalhetsideal nu i alla fall. Jag tror också att det blivit en ökad individualisering, precis som det skett en ökad individualisering kring hälsa och ansvar i övrigt. Överhuvudtaget så verkar det som att fler och fler känslor och reaktioner både förstås och anses behöva hanteras av experter i en terapeutisk/psykiatrisk diskurs nu för tiden.

En annan sak jag tänker på är att vi bör fråga oss varför vi är sjuka på vissa sätt just nu. Det är också viktigt att vara vaksam på att det framförallt verkar finnas en tendens att sjukförklara unga tjejers beteenden. För när det skrivs om tjejer är det sällan tjejers livsvillkor som fokuseras, utan i stället så handlar det om att tjejer är offer eller problem på olika sätt, vilket förklaras med att de är tjejer. När jag för några år sedan arbetade med min magisteruppsats i sociologi, som handlar om hur det skrivs om unga tjejers psykiska ohälsa i media (GP, Svd, Aftonbladet, september 2003-2005), så blev det synligt att det också i tidningarna fanns en specifik diskurs kring att unga tjejer mår psykisk dåligt. Men varför förstås tjejers problem inom en medicinsk diskurs när killars problem istället ses som sociala? Och varför får flicksjuklighet så mycket uppmärksamhet? Kanske bör vi prata om en sjuklighetsdiskurs kring unga tjejer?

Vill du lyssna på Amanda Carlsson och flera andra av de medverkande från antologin, så hittar du oss i ETC:s monter. Du hittar vårt monterprogram här. Under mässan är vi ungefär tio personer från bokprojektet som finns på plats och gärna pratar om både boken och frågorna. Kom gärna och besök oss och bläddra i boken, eller beställ den från förlaget. Längre fram kommer den även att i sin helhet kunna laddas ner från bokens hemsida; kroppochatande.se.

Kära kamrater och mötesdeltagare!

Därmed uppmanar jag er alla att stå upp för en kamp mellan ideologier och i den kampen använder vi oss av de känslor vi för tillfället har till buds.

Olov Kriström från gruppen som också var en av de som arrangerade seminariet har ställt upp på en intervju. Först en bakgrund till vad som hänt: För några år sedan upptäckte Göteborgs Queerinstitut och personer verksamma på genusvetenskapen vid Göteborgs universitet ett gemensamt intresse för samma kunskapsfält – queer och antikapitalism. Personer verksamma inom akademin skapade tillsammans med personer aktiva i sociala rörelser ett gemensamt rum för diskussioner. Allt från Karl Marx till nyare texter inom fältet såsom Kevin Floyd, Alexandra Chasin, Petrus Liu och Rosemary Hennessy, lästes och diskuterades. Till vissa seminarium bjöds talare in och som flest lockade träffarna runt 70 personer – studenter, forskare, människor aktiva i sociala rörelser och andra.

I ett svenskt sammanhang är området begränsat, både inom akademin och i sociala rörelsers arbete. Flera som deltog åkte förra sommaren till den forskningskonferens som arrangerades i Berlin kring temat begär och kapitalism.

Göteborgsseminariet inspirerade på olika sätt. I Umeå fick det en efterföljare där några startade läsegruppsträffar kring samma litteratur. Även i Stockholm arrangerades ett seminarium som samlade doktorander och aktivister. Fria Tidningar skrev också om träffarna.

Tack för att du tar dig tid för en intervju. Innan vi går in på det som händer just nu skulle jag gärna tala lite om det seminarium som just nu står i fokus. Vad är dina erfarenheter av dessa träffar? Fick seminariet någon betydelse, om så vilken då?

- Det är alltid svårt att veta vad saker betyder tycker jag. Uppenbarligen tillmäts det en väldig betydelse av somliga, som om det handlade om någon sorts mäktig konspiration som skulle ha planlagts. Vilket – tyvärr – inte var fallet.

Jag hoppas att många av dem som var med lärde sig saker, eller fick möjlighet att tänka på nya sätt kring sånt som de redan funderade på. Själv tyckte jag till exempel mycket om hur texten av Miranda Joseph (”Against the romance of the community”) fick mig att vrida några extra varv på det här med ”community” och vad poängen med det ska vara.

En annan aspekt, som ju också var tanken bakom hela projektet, är detta med allianser, att det finns viktiga saker att lära sig grupper emellan, som mellan akademiker och aktivister. Nu tror jag inte att man ska vara alltför kategorisk när man pratar om ”akademi” och ”aktivism” – det finns så klart ingen apolitisk teori och ingen politisk rörelse som inte använder och utvecklar teorier. Jag tycker det är viktigt att sådana överlappningar och korsningar stärks. Tyvärr görs det väl ofta åtskillnader i praktiken, när man rör sig i åtskilda rum eller använder olika språk. Och det finns alltid problematiska element av status, där det akademiska vill förknippas med anseende, en viss tradition och seriositet medan aktivister kanske gärna ser sig som oppositionella, oberoende och praktiskt inriktade. Det handlar inte om någon sorts attityd, utan också om faktisk resursfördelning: i just det här fallet hade jag till exempel hemskt gärna sett att seminarierna hade hållits i lokaler disponerade av Queerinstitutet eller en vidare social rörelse. Men sådana lokaler dräller det ju inte direkt av i den sorts ekonomiska system vi dras med för tillfället.

Kanske är det kring sådana frågor, om resurser och status, som de intressantaste lärdomarna går att dra. Hur kan vi skapa platser för fler möten och hur ser vi till att de mötena blir så fruktsamma som möjligt? Och hur går det att mötas utan att kompromissa med sådant som är viktigt för en, vare sig det handlar om radikalitet eller statsfinansiering? Jag har inte några definitiva svar, utan tänker att alla får försöka komma vidare med frågorna.

Hur ser du på vad som hänt senaste veckan?

- Uppriktigt sagt tycker jag att det är trams. Oinsatta personer som försöker göra oinspirerade poänger för att driva en ointressant politik. Egentligen är nog det allt som behöver sägas. Men det kan också vara värt att se den här kampanjen i en större kontext. Även om det kan vara omskakande för dem som blir direkt involverade tänker jag att det kan vara en sorts tröst, om än en tragisk sådan, att tänka på att sånt här händer hela tiden. Det pågår en ständig press högerifrån att minska utrymmet för att kunna vara radikalt solidariskt samhällskritisk. Och det är spännande att det så ofta handlar om ord – ”kommunist”, ”män är djur”, ”heterohat”. Om jag försöker vara lite positiv tänker jag att det på ett plan handlar om högerns oförmåga att hantera grundläggande samhälleliga konflikter. Då det inte finns någon reell vision att ställa mot jämlikhet, rättvisa och faktisk demokrati måste de börja tjafsa om symboler istället: ”frihet” är bra och ”hat” är dåligt, men det frågas aldrig efter vad frihet eller hat betyder och på vilka villkor de verkar i samhället. Tyvärr fungerar också den strategin alltför ofta, vilket väl i sin tur säger något om vänsterns politiska svaghet, där man hellre är mån om att framstå som acceptabel och svarar på det missrepresenterande tilltalet än fortsätter driva sin egen agenda. Men det går aldrig att ta avstånd nog för att göra högern nöjd, med mindre än att själv bli höger.

Det är också viktigt att förstå det som en konfliktsituation. Mansbloggare och liberaler vill ha en annan värld än queera antikapitalister, och det är bara i de förstnämndas fantasier som den konflikten går att lösa med en saklig debatt. Det handlar om hur man förverkligar det man vill och om makt.

Jag ser det inte heller som att det egentligen har varit Göteborgs Queerinstitut som har varit målet för hetsen, utan snarare har vi använts för att genom mer eller mindre fria associationer attackera genusvetenskapen vid Göteborgs universitet i synnerhet och queer feminism i allmänhet. Därför är det också viktigt med en motstrategi som inte bara går ut på att rädda sig själv, utan snarare knyta nya och starkare band mellan olika aktörer inom det bredare fältet av feminism.

Beskriv er politiska analys och verksamhet.

- Göteborgs Queerinstitut samlas kring en ganska enkel och öppen plattform: vi vill störta heterosamhället i gruset och bygga en ny värld där jämlikhet råder. Om jag ska precisera det så blir det så klart mina egna perspektiv som talar, och jag tycker att det är viktigt att behålla Institutet som en plats där många olika röster får höras, så jag vill ogärna säga för mycket som kan tolkas som ett program.

Att våra målsättningar är så pass vaga hoppas jag i alla fall beror på att vi framförallt är en agerande kraft, vi gör saker och det är genom detta vi definieras. Och dessutom blir det möjligt med en viktig dynamik kring det agerandet, där vi inte fastnar i paragrafpolitik utan tillsammans – och i konflikt med varandra – skapar praktik och analys som får vara bestämd av vad vi vill där och då.

Den dynamiken, där saker inte är en gång för alla givna, tycker jag speglas i mycket av vår retorik, som ju använder sig mycket av ironisk drift som ett sätt att just inte fastna i ett antingen eller. Allt ståhej den sista tiden visar nog att det inte är en särskilt enkel strategi, då även många av dem som jag ser som självklara kamrater och allierade har efterlyst mer av tydliga budskap och lättbegriplighet. Och det är möjligt att det kan behövas lite mer pedagogik. Men det kan också vara på sin plats att påminna om Gayatri Chakravorty Spivaks svar till dem som hävdat att hennes texter är för märkliga och svåra för att fungera praktiskt frigörande: ”I laugh, and say okay. I will give you, just for your sake, a monosyllabic sentence, and you’ll see that you can’t rest with it. My monosyllabic sentence is: We know plain prose cheats”. Ett sådant svar är också en uppmaning till alla att ta större ansvar för de tolkningar de själva gör av texter, bilder eller prat. Och samtidigt vill jag faktiskt påstå att folk får arbeta lite på sin humor. Eller i vart fall låta bli att förstöra andras nöje. But that’s just me.

Vår verksamhet har på sistone handlat rätt mycket om interventioner i den så kallade hbt-rörelsen, där vi kritiserat en tendens som går ut på att särskilja sexualitet från en massa andra maktordningar, en tendens som grundar för en lam liberalism vars högsta önskan är att bli integrerad i världen så som den ser ut. Mot detta har vi försökt skapa en rörelse som strävar efter såväl en radikaliserad förståelse av kön och begär som vidgade konfliktytor gentemot rasism, kapitalism och normalitet. Det har vi gjort bland annat genom att arrangera Q-festivalen tillsammans med andra som delar samma förhoppning om nya allianser.

Hur ser du på sättet som ni presenteras på i medierna? Mycket handlar om våld, vad är symboliskt våld i ord och bilder, som politisk strategi? Vad har ni för våldsförståelse?

- På sätt och vis tycker jag att faktiskt att vi har blivit ganska riktigt beskrivna. DN citerar ju i princip bara från olika texter vi själva skrivit (och utgår sen från att t. ex.”brutala konfrontationsmetoder” och ”galna vänsterextremister” är något som bör tolkas negativt – men i sak är det ju korrekt) och då SVT:s Västnytt kallar oss ”extremfeminister” är väl också det en rimlig term, som nog går att arbeta vidare med. Utöver några sakfel (som att Livets ord skulle ha konfronterats under Heterohatets Dag förra året – det var under ”Regnbågspromenaden” vid HBT-festivalen – eller att vi skulle ha hyrt lokaler av universitetet) är nog det knepigaste just detta med våld, som då GP kallar oss ”våldshyllande”. Problemet här tycker jag inte är så mycket våldet som hyllandet, att det framställs som att vi inte förmår förhålla oss kritiskt till våld som arbetsmetod. Ofta blir det just de politiska rörelser som faktiskt reflekterar mest över våld – eget och andras – som beskylls för att ha en enkelspårig våldsförståelse. Nu pratar jag om rörelser bortom Queerinstitutet, som antifascism eller de svartas befrielserörelser i USA.

Att vara utsatt för andras våld är givetvis ingenting som ger en själv mer rätt att bruka våld mot andra, men jag tror att det kan få en att bättre förstå att våld inte är något absolut främmande som finns någon annanstans och som jag lätt kan distansera mig ifrån, ta avstånd och därmed inte egentligen behöva ansvara för. Sådana avståndstagandet blir ofta också paradoxalt våldsskapande, då de som säger sig vara mot våld inte ser de våldsamma effekter som kommer av deras egen politik eller praktik. Att polisen och militären tycker sig kunna ställa upp på Stockholm Prides icke-våldspolicy är ett nästan pinsamt tydligt exempel på en sådan falsk retorik.

För att återvända till Queerinstitutet så vill jag poängtera att det inte finns något internt konsensus kring vad våld innebär eller hur vi bäst förhåller oss till det. Men om jag ska tala för mig själv kan symboliskt våld (förstått som symbolik eller retorik som anspelar på våld) vara många olika saker: ett sätt att rucka på respekten för den givna makten, en kod som vill signalera radikalitet, ett terapeutiskt grepp för att hantera frustration och ilska eller en absurdistisk humor. Om jag faktiskt ska kännas vid någon relevant kritik skulle det väl snarast handla om att det kan bli lite frasradikalt med sådana strategier, men då får man också tänka på att det symboliska våldet bara är en metod bland många, och att det nog kan vara motsvarande fraspacifistiskt att ständigt haka upp sig på att kritisera det.

Det har också diskuterats kring det symboliska våldet som en mental möjliggörare för konkret våld, med terrorn i Norge som utgångspunkt. Tanken är att hatprat skapar ett klimat där vissa börjar se även verkligt våld som acceptabelt. Här tror jag dels att det är viktigt att se på vad som finns omkring det som ses som våldssymbolik, ifall den används ”rå”, eller om det finns element som bryter av, skapar distans och mångtydighet. Att t. ex. använda ett citat om de ”vansinnesdåd” Institutet säger sig arbeta med som bevis för någon sorts fallenhet för terror, när det bara några ord tidigare står att vi använder ”glädjefulla, livsbejakande metoder som främjar kreativitet och njutning” är faktiskt rätt korkat. Dels tänker jag vidare på hur man ser på språkets funktion i ”verkligheten” och vad det är ord gör. En del hävdar nu att queerrörelsen borde ha ett särskilt ansvar för hatprat, eftersom det sägs att det är queerteorin som ”kommit på” att verkligheten skapas av språket, och därmed borde verka för ett fridfullt språk som skapar en fridfull verklighet. Trots att det ju är populärt att påstå att det inte ska fastslås några queerteoretiska sanningar vill jag nog hävda att ett sånt resonemang är en felläsning. Vad som är centralt – om vi ser till åtminstone Judith Butlers teorier – är att vi förvisso blir till genom talakter, men dessa måste ständigt återupprepas och vad som blir möjligt att återupprepa är inte något vi som enskilda individer har kontroll över. Det är alltså varken våra intentioner eller vad orden ”egentligen” betyder som avgör vilken sorts verklighet som kommer ur dem, utan de sätt som orden fås att cirkulera och fungera, eller inte, i sociala relationer. I en situation helt utan heterofobiska hatbrott (vilket är dagens Sverige, om vi får tro Brottsförebyggande rådets statistik) är det något annat att säga heterohat än att säga homohat. Visst innebär den analysen också att vi aldrig kan svära oss fria genom att säga ”Det var inte så vi menade”, men jag vill hävda att det finns ett ansvarstagande även i att fortsätta använda ord som stöter och skaver. Genom att göra det gör man motstånd mot föreställningen att ens språk slutgiltigt betyder något som andra (eller en själv) har bestämt, utan det kan få fortsätta att brytas i nya betydelser.

Det är mycket som faller bort i vinklingarna i media. Vad tänker du om det?

- Jag tänker att det är vad man kan förvänta sig. Ingen av dem som skriver har ju ett egentligt intresse för Queerinstitutet som utgångspunkt – bloggarna vill skapa skandal och medierna vill producera en nyhet. Att det har förts samtal om marxistisk queerteori är ju egentligen vare sig skandalöst eller särskilt nytt. Vad jag tycker är fascinerande är att det faktiskt har citerats rätt utförligt även kring sånt som jag har mycket svårt att se det uppseendeväckande i, som de ”glädjefulla, livsbejakande metoderna” jag nämnde tidigare. Det är som om den upprördhet som drivit copy-pasteandet förväntas magiskt överföra en viss blindhet till alla som läser. Och nog är det många som redan har en motsvarande upprördhet i beredskap när de läser, men på något sätt vill jag ändå tro att människor ska kunna se vad som faktiskt står. Men det är väl ett lite sorgligt bevis på språkets kontingens – vad en text säger bestäms i själva läsandet.

Vad säger det inträffade om den tid vi lever i?

- Att det är väldigt lätt att på lösa grunder attackera feminismen. Att det är så lätt har säkert att göra med en mer allvarlig maktförskjutning från solidaritet och samhällskritik till egennytta och liberalism. Tyvärr tror jag att den förskjutningen underlättas även av ansatser som på ett tämligen naivt sätt pratar om tolerans, där lösningen på samhällsproblem blir att vi alla ska lära oss komma överens. Med en sådan retorik blir den som vill ha mindre orättvisor till en lika störande figur som den som vill ha mer, och den rådande ordningen tillåts fortskrida som en sorts neutralitet.

Men det som är verkligt intressant är inte vad som har hänt utan vilka effekter det kommer att få. För det går ju inte gärna att hindra människor från att självmant vara idioter, vad som går att göra är att se till att idiotin inte breder ut sig och blir vägledande för en politisk utveckling.

Vad tänker du behövs nu för att flytta fram positionerna för ett emancipatoriskt projekt, både inom och utom akademin?

- Som sagt: allianser, bredd, solidaritet, fortsatt tilltro till det stökiga – sånt tänker jag mig är viktigt. Och det kan vara viktigt att tänka på att allianser inte alltid behöver betyda samarbete. Jag tror verkligen inte på någon sorts enhetsfront där alla ska kunna samlas för gemensamt arbete, sådana projekt kan ofta snarare hämma och i slutändan splittra. Men utbyten av visioner och strategier är bra, och ofta kan det vara till stor hjälp att bara visa uppskattning för sådant andra gör som man tycker om. Det är ju inte svårare att skriva ett positivt blogginlägg än det är att skriva ett negativt, och ändå bättre kan det vara att träffas för samtal.

Framförallt är det nödvändigt att fortsätta med de projekt man själv tycker är viktiga och mår bra av att förverkliga.

Foto: Jenny Ljunggren

Vad handlar bidraget om och varför valde du att skriva ett manifest?
– Texten handlar om den jag är nu och den jag var på högstadiet. Jag har ägnat mycket tid åt att försöka fly från den mobbade 15-åriga tjockis jag var då. När jag fick frågan om att skriva för antologin insåg jag att jag faktiskt var tvungen att börja med att se och förstå henne för att kunna gå vidare. Och jag insåg att hon var jävligt queer och jävligt cool, även om hon absolut inte fattade det själv. Därför ville jag skriva det manifest som jag verkligen hade behövt läsa då – och som jag fortfarande behöver läsa för att inte falla tillbaka i självhatande tankemönster.

Du arbetar som journalist i Malmö. Hur ser mediebilden idag ut kring fett?
– Ja du… Fettfobi säljer. Det är mitt spontana svar! Förutom den lilla uppmärksamhet som fettaktivism fått, främst i alternativmedia, verkar det råda ett underförstått konsensus om att fett är fel – och att man säljer lösnummer på att appellera till läsarnas omättliga (!) behov av bantningstips. Jag kan inte påstå att jag sett många sprickor i den fasaden.

Dessutom är du engagerad i fettaktivism och håller på att organisera sådan i stan. Berätta mer! Den som vill vara med, vart ska den vända sig?
Ja! Vi gjorde ett försök att starta upp FAT:UP Malmö i våras, men det har legat nere under sommaren. Den som är intresserad får hemskt, hemskt gärna gå med i gruppen som finns på facebook – och varför inte ta initiativet till en fika? Tanken är att FAT:UP ska vara ett nätverk för fettaktivister och platt organiserat – därför finns ingen ”styrelse” eller liknande som kallar till möte, utan det bygger på gruppmedlemmarnas engagemang. Länk till facebookgruppen: http://www.facebook.com/#!/groups/182437138461462/