Genom Arenadebatten diskuteras vart vänstern ska och hur. Det är viktiga frågor som lyfts. Tyvärr avslöjar diskussionerna att när det gäller flera perspektiv, rör sig dessa för långsamt eller till och med åt fel håll inom vänstern. Många är de artiklar som avfärdar behovet av att kapitalismens relation till kön, sexualitet, etnicitet och ras undersöks ytterligare. Frågor om exempelvis funktionsförmåga tillhör de maktförhållanden som knappt ens kommer in i debatten.
Varför förs debatten så här? Där bland annat den queera marxismen tvingas motivera sitt existensberättigande? Varför inte istället ta avstamp i frågan om varför andra envisas med att skilja maktförhållanden åt från varandra, för att därefter länka samman dessa igen, men göra det så att bara vissa gruppers villkor ryms i bilden, försöka sudda ut spåren av att det finns en hel del kön, sexualitet, etnicitet och ras i utgångspunkterna, och så slutligen hävda att detta är vad alla vinner på – Sluta splittra oss!
Flera artiklar misstänkliggör och förvanskar betydelsen av queerteori, och samtidigt är heterosexualiteten väldigt frånvarande i debatten.
Under hela sjuttio- och åttiotalet var frågorna en blind fläck bland många radikala tänkare. De togs för givna och det är därför inte konstigt att man inte byggde vidare på eller inspirerades av flera av de lesbiska feministers och andras idéer om heterosexualitetens relation till kapitalismen. Som Rosemary Hennessy skriver i den klassiska texten ”Queer Theory, Left Politics” (1994) innebar det en analys som inte heller kunde blotta sexualitetens koppling till andra relationer, dess betydelse för frågor om till exempel arbete och medborgarskap. Idéerna har funnits där för den som är intresserad av att ta till sig av. Materiella queera analyser har också nått vänstern. Det är intressanta är att och varför dessa idéer fortsätter att marginaliseras, och varför det fortfarande finns en dominans av identitetspolitiska ingångar i vissa kamper. Med andra ord att det görs till något viktigt att exkluderade sociala grupper legitimeras, men där exempelvis samhällets grundläggande organisering av socialt liv tas för självklar när det kommer till exempelvis sexualitet. Detta samtidigt som just identitetspolitiken används som ett motstånd mot den queera analysens möjligheter.
I flera debattinlägg framställs ekonomi och klass som något neutralt och givet. Det ger en felaktig bild av att maktordningar skulle befinna sig på avstånd från varandra. Kön, sexualitet, etnicitet och ras går in i den samtida kapitalismen och därför är det nödvändigt att de också får en central plats i analysen.
Aron Etzler, chefredaktör för Flamman, uppehöll sig i ett debattinlägg för några veckor sedan, ”Arena duger inte för 2010-talet” (19/1) bland annat vid frågan om sexualitet i sin ledare. Han menar att det ”kryllar av bögar och flator” inom vänstern, och använder sin uppfattning om den saken, en uppfattning som definitivt kan ifrågasättas, till att argumentera emot behovet av att vänstern fördjupar sin analys kring hur kapitalism och heteronormer står i relation till varandra. Frågan är vad uppfattningen om antalet bögar och flator i rörelsen säger. Om det hade stämt, är det så att Etzler menar att vara något är liktydigt med att vilja något? Det uttalandet blir svårt att få ihop med Etzlers och många andras argumentation om att vi inte skulle behöva problematisera heterosexualiteten i en antikapitalistisk analys – det kryllar nämligen av heterosexuella i vänsterrörelsen.
Någon som fått stort utrymme i den här debatten är Daniel Suhonen, chefredaktör för SSUs tidskrift Tvärdrag. I sitt inlägg tillsammans med Dan Josefsson på Aftonbladet Kultur häromveckan, ”Facket betalar kalaset”, (9/2) använder de sig av sina föreställningar om hbt-rörelsen och den analys de menar att rörelsen har för att marginalisera behovet av en queer materiell analys inom vänstern. Men varför är det över huvud taget relevant för Suhonen och Josefsson vad hbt-rörelser har för analys? ”Hbt-rörelsen är för liberal så därför kan inte queerteori bidra till en analys av kapitalismen” blir logiken i deras argumentation. Det vore bra om inte hbt-rörelsen klumpades samman så att just liberalerna och socialisterna ges samma program. Precis som ingen skulle försöka hävda att vänstern jobbar utifrån en gemensam analys och agenda. Hur är det vidare över huvud taget möjligt att queerteori och hbt-rörelsen diskuteras så att det skapas en motsättning till eller skymmer sikten för frågor om antikapitalism och klasskamp? Se till exempel Suhonens artikel i Arena nr 6, dec 2009, ”Suhonen svarar”, där han uttryckligen säger att ”klass [är] viktigare än queer, men de utesluter inte per definition varandra.”
Varför köper Suhonen och andra en identitetspolitisk definition av vissa politiska kamper? En sådan hjälper oss knappast att analysera kapitalismen eller visualisera en annan framtid än den vi befinner oss i idag. Den centrala frågan för att vänsterns analys ska vidare är vem som vinner på att föreställningen om vanligt folk, LO-medlemmen, används för att argumentera emot behovet av att också vänstern fördjupar sin kunskap när det kommer till betydelsen av t ex kön, sexualitet, etnicitet, ras och funktionsförmåga.
Mika Nielsen
Bra inlägg! Håller med din analys. Queer har blivit en sås, precis som Kulick skrev i queersverige, där kritisk queerteori blandas ihop med queer som någon sorts liberal identitetsmärkelapp- som ersättning för hbt. De har ju inte fattat grejen, på något sätt, och det är otroligt sorgligt. Du får bjuda in dem till läsgruppen om queer marxism!
Den klassiska bilden av arbetar-LO-Mannen (som per default är vit och hetero) dras fram igen och igen för att problematisera att andra ska utgöra centrum för Kampen- anten det är kvinnor, bögar eller funkisar. Och denna rädsla för att stöta bort Honom jämt (den vita heterosexuella Arbetaren). Som om inte papperslösa invandrare är mest utsatta, som om inte människor med funktionshinder har den högsta arbetslösheten, som om det inte kostar ngt hälsomässigt att arbeta i en homo och transfobisk miljö. Etc. Jag blir så trött!
Men sorgligst är den totala avsaknaden av visioner som har ngn sorts normkritisk utgångspunkt.
Jag skrev inte ett ord om fördjupad analys. Ingen analys i världen – av vare sig kapitalismen eller heteronormen hjälper mot klimatförändringarna. Det krävs politisk handling. Jag noterar också att det är just de två orden som saknas ovan.
Mika Nielsens fråga ”varför förs debatten så här?” är högst relevant. Arbetarrörelsens oförmåga till och/eller ointresse för allianser med andra radikala rörelser är en av anledningarna till att man tappat initiativet i samhällsdebatten. Ännu 2010 präglas rörelsen av sitt patriarkala arv och tron på att man är sig själv nock.
Tänk om vi istället förmått fördjupa vårt motstånd mot orättvisor genom nyfiket sökande efter fler svar och förklaringar till de under- och överordningsmekanismer som alltjämt skiktar oss i hög och låg, rätt och fel, och som tilldelar vissa makt och inflytande och utestänger andra.
Sen när blev förresten politisk analys och politisk handling varandras motsatser? Politisk handling utan politisk analys blir ofta verkningslös och väldigt kortsiktig. Till skillnad från Aron tror jag att det krävs analys av såväl kapitalismen, heteronormen, sexismen och en hel del annat för att kunna driva en politik som får bukt med klimatförändringen. Det hindrar förstås inte att jag samtidigt sopsorterar, åker spårvagn till jobbet och ställer krav på radikala utsläppsmål och annat. I en debatt där det bästa görs till det godas fiende finns det bara en vinnare och det är motståndare. Frågan är vem som vi ser som motståndaren?